racy.blogg.se - Madde

Ja, nu sitter jag och funderar på året som har gått hittills.
Tänker på alla minnen, alla fina och dåliga minnen.
Föra året kan jag vara helt ärlig och säga att det var ett rent helvete för mig.
Jobbade nästan inte i skolan, gick jämt hem när halva dagarna hade gått.
Behövde känna att jag hade någon som stod vid min sida.
Folk försökte hjälpa mig , men det blev värre.
Har några kompisar som berättar nu att de ringde till BRIS och gick till kuratorer, för dom inte orkade inte känna min smärta..att jag ville ta självmord. Det berättar dom nu. Starkt av dom<3
Kunde ringa till dom på kvällarna, säga att det var sista gången dom hörde min röst.
Jag försökte göra det, men det gick inte !
Ville bara komma till ett ställe av frihet, komma till en bättre plats.
Jag började skriva självmords brev/dikter.

Varje kväll , jag lovar varje kväll, läste jag dom gråtandes inuti och utanpå.
Jag började bli beroende av saker, varje gång jag var arg eller ledsen skärde jag mig.
Skärsår som jag har nu, försöker inte tänka på dom.
Både i armarna, magen m.m
Efter varje gång jag hade gjort det kändes det som den konstiga , obehagliga smärtan försvann för ett tag.

Jag hade stöd, men det räckte inte.
Jag vaknade upp en dag och bestämde mig för att ta vara på mitt liv. Vara en bra människa.
Satte igång med arbetet i skolan och började jobba bra.
Sen dog min kära , livets vän. Som har funnits i mitt liv sen lång tid tillbaka.
Hon förstod mig jämt, jag kunde prata med henne.
Sen dog hon . Jag kände mig nere på botten igen, började om på det gamla.
Sen gick sommaren, den fina sommaren som blev lite annorlunda.
Sen var det mycket bråk hemma, varje dag. Jag pallade inte med skiten.
Jag drog tillslut hemifrån.
C och pappa ringde mig hela tiden och ville att jag skulle komma hem.
Det gjorde jag också ju, mycket pratades hemma. Jag sa varför jag mådde så dåligt.
Vi försökte börja om på nytt.
Jag fick ett anfall och slutade att andas på kvällen, men det gick bra tillslut.
Dom tänkte ringa sjukhuset.
Jag låg på sängen ,gråtandes fast utan att röra en min.
C kramade mig och det kändes bra på något sätt.
Dagar gick, månader gick. Hur tror ni det blev sen? Blev tyvärr negativt.
Jag vågade säga till/åt, jag blev mer kaxigare . Skiter i vad hon säger, skötte mig själv helt enkelt.
Men jag såg inte fram imot något, det var en del som var hårdast att ta.

Jag har förlorat kompisar, som betydde mycket för mig en gång i tiden. Som jag älskade.
Vill ha tillbaka just den tiden.
Kommer ihåg klassresan i maj på gotland, det var bäst ! Allt var så bra. Alla gamla kompisar var en nära och mycket skratt och glädje.
När jag satt på bryggan med H.P och pratade ut, och jag fick frågan:
Kommer du sakna mig när jag byter skola ?
Jaa.. jag saknar henne ännu. Under den sista tiden var det bara hon och jag <3 Vi två.
Sen drog hon.
Bara minnen...

Om jag ska beskriva mig nu, jag är den personen som är kaxig, skiter i vad C säger, sköter mig själv.
Försöker det iaf.
Hela min uppväxt hittills har det varit bråk hit och dit, varenda jävla dag.
Den där lilla flickan som fick ta skiten, inlåst på sitt rum gråtande, vågade ingenting.
Annat nu, jag vågar. Om jag vill.
En grej som är positivt i mitt liv är att nu har jag någonting att se fram imot.
Jag kommer inte slösa bort en sekund DÅ , utan att ta vara på livet. Vara glad över att just jag kom till jorden, även fast jag inte kommer ha någon kontakt med en vis person.
Men kan säga nu att jag verkligen tror till 100% att jag kommer må bra.
Jag vill det, mest av allt.
Pappa har gett mig största stödet, och det gör han ännu. Han försöker , jag menar han har det svårt också.
Jag vill ju att han ska må bra. Han kommer alltid att vara min pappa och det är jag glad över.
Ni kanske har klurat ut vad jag menar med att jag har något att se fram imot.

Minnen finns alltid kvar, både bra och dåliga. Men jag har lärt mig att gå vidare.
Jag försöker...

/mt ♥

http://www.youtube.com/watch?v=Y1eDu4ZinXs